NYHETER

Många frågor i coronatid blir det…

Det är en minst sagt märklig tid av undantagstillstånd, ofrivillig isolering, rädslor, ilska och sorgliga berättelser om förluster. Men det är också en tid av hjältar, solskenshistorier och hur människor söker nya vägar att upprätthålla någon form av normalitet i ovissheten. Mörker och ljus finns sida vid sida.

På kort tid har vi alla fått erfara hur det vanliga livet helt plötsligt gör tvärstopp eller tar en oväntad väg. Vi famlar efter svar på frågan om hur länge osäkerheten ska plåga oss och hur vi ska hitta tillbaka. Experter och sanningssägare finns det gott om. Det är som om coronavirusets imponerande livskraft lockar fram både de sämsta och de bästa sidorna hos människan.

Allt detta som nu sker eller inte sker, väcker så klart många tankar: om sårbarheten i vårt samhälle men också om dess styrka och förmåga, om globalisering och vårt ömsesidiga beroende, om hur vi lever och kanske ännu mer hur vi borde leva, om klimatförändringar där utsläppen nu helt plötsligt visar nya siffror. Det handlar om den stora världen men också om den lilla. Där snurrar tankarna om hur det ska bli med ditt och mitt jobb och företagen i trakten där vi bor. Hur det ska gå med favoritcaféet, blomsterhandlaren, presentaffären eller älsklingsrestaurangen? Och om toalettpapper – vem hade anat det?

Men mitt i det här finns också tankarna på allt annat som också händer i världen och i vårt land. Händelser och skeenden som är ljusa eller mörka, stora eller små, men som inte får någon plats alls bland alla rubriker fyllda av virus. Det är lätt att tappa perspektiv när tillvaron är upp-och-ner.

I min egen lilla värld där jag intresserat mig för detta med att ta en paus från ekorrhjulet, funderar jag också på hur vi ser på det arbetsliv som nu ställs på ända och om vår syn på det kommer att förändras av krisen. Jag tänker exempelvis på det här med att arbeta hemifrån. Kommer det bli lättare för de som kan, att få arbeta hemifrån i framtiden? Kommer det bli självklart eller till och med förväntat? Ett krav? Inte minst för miljön. Gör krisen att vi ser fler och nya möjligheter när det gäller arbete som vi kan bära med oss in i framtiden, bortom undantagstillståndet?

Andra tankar handlar om vad rädslan gör med oss när varslen duggar tätt och arbetslöshet hotar? Kommer de som har arbete att tvingas glömma stressen och det som inte funkar på jobbet och i stället välsigna det faktum att de alls har ett arbete? Kommer vi bli rädda (räddare?) att klaga eller önska oss något annat? Och hur blir vår syn på arbete och ekorrhjul – kommer vi ånga på som förut och väja för förändring? Blir vi rädda och tänker att vi vet vad vi har men inte vad vi får?

Eller kan det vara så att krisen är ett utmärkt tillfälle till eftertanke och möjlighet att staka ut något nytt? En välbehövlig glipa i tillvaron där vi kan få syn på oss själva och de större frågorna i livet. Det som är viktigt på riktigt, som det brukar heta. Kanske får vi syn på något vi länge drömt om eller anat. Kanske märker vi den riktning och de steg vi måste våga ta. Trots allt.

På återhörande!

Ulrika