NYHETER

Alla har vi varit små – även författare

Hur var du som barn? När började just ditt intresse för berättelser och skrivande? Var kommer det ifrån?  – Intressanta frågor för den som vill förstå sitt eget och andras skrivande lite bättre. Jag har märkt att många av de som skriver skönlitterärt tycks ha en del gemensamma nämnare från barnaåren. Kanske känner du igen dig i det jag skriver nedan? Kanske inte. Även om det naturligtvis finns stora variationer verkar ändå många författare förenade i några betydelsefulla avseenden. Jag noterade det när jag sökte svar på drivkrafterna bakom det skönlitterära skrivandet och hur man kan förstå den här formen av skrivande som ett sätt att finna väg i livet. En form av helande skrivande.

Jag fann exempelvis att många författare mycket tidigt haft ett stort intresse för bokstäver, ord och språk. De har förundrats över orden. Läsandet har varit som ett spännande mysterium, en gåta som de (ibland på egen hand) till sist knäckt koden till. Flera beskriver det som en avgörande händelse i livet som lämnat ett mycket tydligt och lyckligt minne. Olov Svedelid skriver:

”Jag vet exakt när drömmen om att skriva kom in i mitt huvud. Fem år gammal var jag, hade lärt mig läsa på egen hand genom skyltarna över butikerna och på så vis fått in alfabetet i medvetandet. Ensam hemma var jag i lägenheten, det var så skönt tyst det skall vara när man läser. Jag plockade fram min systers H C Andersens sagor, satte mig på köksgolvet, slog upp första sidan och började andaktsfullt stava mig igenom texten. Och mening las till mening, sida till sida, saga till saga, och plötsligt hade jag läst min första bok!” (Ur Hur jag blev författare, sid 157-158)

Läsandet har sedan blivit en viktig och mycket central del i livet. Som barn, och förstås också senare, har de plöjt bok efter bok men också andra texter. Oftast från olika genre. Det är inte ovanligt att de beskriver sig som riktiga bokmalar. Andra författare har genom sina verk blivit deras främsta förebilder och källor till utbildning i skrivandets hantverk. (Skrivarkurser med dagens stora utbud är ju trots allt en ganska ny företeelse). Inte undra på att alla som vill pröva på att skriva uppmuntras att läsa, läsa och läsa! Vissa av de blivande författarna har haft tillgång till hur mycket litteratur som helst medan andra tagit det som funnits till hands. Bodil Malmsten beskriver t.ex. hur Bibeln och Gamla testamentet blev hennes start för läsande som barn:

”Det var inte för guds skull jag läste den heliga skriften, det var för språket, de obegripliga men vidunderligt vackra orden , de märkvärdiga meningarna, dramatiken och det ocensurerade våldet.” (Ur Så gör jag – konsten att skriva, s 18)

I mina egna efterforskningar kunde jag också se att många skönlitterära författare har haft någon i sin närhet (mor, far, andra nära släktingar, lärare eller andra personer) som haft stort inflytande över intresset för berättelser och skrivande. I en del fall har det fungerat som en näringsrik grogrund för det spirande författarskapet. Berättelserna och orden har flödat i barnets närhet. Inspirerat och imponerat. Med tidens gång har sedan de egna historierna tagit form. Inte sällan genom applåder och höga betyg i skolans uppsatsskrivande. För några tycks det egna berättandet alltid ha funnits där. Som en medfödd gåva, en skänk från ovan eller ibland som en förbannelse. Lite olika beroende på situation och fas i livet.

För vissa tycks skrivandet sprunget ur ren och skär livs- och skaparglädje. Men för ganska många verkar närheten till berättelserna och texterna också varit delar av en kamp. Ibland en kamp för att överleva. Inte sällan en flykt undan smärta och svåra förhållanden. Ett sätt att stå ut. Berättandet tycks ha haft en grund i en komplicerad relation till den yttre verkligheten och människorna i den. Fantasin och den inre världen blev en tillflyktsort för trygghet och tillhörighet. Eller med Olof Lagercrantz ord ”Om det inte finns någon enda som lyssnar måste man skapa åtminstone en illusion av gemenskap genom att formulera” (Ur Om konsten att läsa och skriva, sid 78)

I en intressant och välskriven examensuppsats tar Lydia Sandgren ett djupare grepp på det här och försöker fånga vad skrivandet betyder för den som skriver och vilka drivkrafter som ligger bakom. Bland många aspekter tar hon upp att det skönlitterära (eller kreativa) skrivandet också kan handla om att skapa en identitet som formats tidigt i livet. Att i skrivandet bli den man anser sig vara och att genom skrivandet ständigt återskapa den bilden. Därför kan också skrivandet upplevas som ett mycket starkt behov. Det blir ett sätt att bli och vara till.

Naturligtvis finns stora variationer av barndom och uppväxt bland alla som skriver skönlitterärt. Konstigt vore väl annars. Men det är ändå intressant att försöka se också det som är gemensamt. Säkert finns fler faktorer än de jag tagit upp här och en djupare analys krävs för att på allvar förstå. Men en introduktion som den här kan ändå bidra med en lite pusselbit till förståelsen av själva skrivandet. För egen del eller för andras.