Varför skriver jag?

Här följer ett utdrag ur min bok Varför skriver du? där jag beskriver min egen skrivande resa och varför jag själv skriver:

Jag kan inte säga att jag har skrivit sedan jag var barn och att jag alltid älskat ord och språk. Som liten tyckte jag istället att det var ganska trögt att ta mig igenom skolans böcker och de som fanns hemma var få och fungerade mer som prydnadsföremål än något man läste i. För mig är skrivandet något som istället utvecklats senare i livet. Min tvekande och sena start beror troligtvis också på några tanklösa lärare som använde mina nedplitade rader i skolan som exempel inför klassen på hur man inte skulle skriva. Vid det här laget, har skrivandet ändå funnits med mig under ganska lång tid. Främst i arbetslivet men också privat. Som doktorand och sedan som forskare i informatik hade skrivandet en särskild form. Det var akademiska texter med stränga krav och definierade ramar. Många gånger kändes de ganska snäva.

Jag sökte något mer i skrivandet och gjorde som så många andra gör: jag skrev för skrivbordslådan och för mappar i datorn. Det blev en hel del dikter och en del längre berättelser eller åtminstone ”börjor”. Ett tag umgicks jag flitigt med romantankar och även med mina karaktärer. Vi satt på kammaren, i solen och i vänthallarnas kaféer. Idéer fanns det gott om och fantasin kunde stundtals flöda ganska fritt. Mitt skrivande fungerade också som en ventil. Här kunde jag få ur mig de ord jag behövde. Säga det jag måste. Det blev olika skrivande med olika syften. De här sätten att använda orden blev som att få sträcka ut sig när man suttit trångt en tid. Som att få räta på själen, ta ett djupt andetag och få andas lite friare en stund.

Den forskning jag ägnade mig åt handlade om hur människor använde internet för att hantera kronisk eller långvarig sjukdom. Bland mycket annat så jag hur de tog hjälp av orden för att hantera en svår livssituation. Frikostigt skrev de i webbforum och på hemsidor om sin sjukdom och gav av sig själva till andra i samma situation. Det var berättelser om sjukdomens härjningar och kroppens förändring men också om hopp och om hur livet kan fortgå, trots allt. Jag såg också hur de skrivna orden kunde bli som utsträckta händer för att ge, söka och ta emot hjälp och stöd från helt okända medmänniskor. Det gav mig nya perspektiv och andra bilder av skrivandet.

Mina forskningsstudier gjorde jag i en tid när sjukvårdsinformation på internet ännu var i sin linda. Diskussionerna gick stundtals höga om lämpligheten i att sjuka och patienter överhuvudtaget fick tillgång till så mycket medicinsk information av okänd kvalitet. Information som vände sig direkt till de som var sjuka, fanns det inte mycket av och sjukvården hade svårt att hinna med i webbens utvecklingstempo. Det gjorde att de som drabbats av sjukdom också stöttade varandra genom att söka, sammanställa och översätta fakta om sjukdom, behandling och biverkningar. Det blev till ännu ett sätt att använda det skrivna ordet som betydde mycket för dem och deras medpatienter. För mig innebar arbetet många möten med tappra, engagerade människor och upplevelser som jag fortfarande bär med mig.

När jag lämnat forskarvärlden för en annan karriär i det akademiska fältet och när det egna, fria skrivandet fått veckla ut sig, kom tankarna om skrivande att koppla ihop sig på ett särskilt sätt. Jag gav mitt skrivintresse en chans. Jag läste böcker, tidningar, bloggar och tipssidor på internet om skrivande. Upptäckte Facebookgrupper, podcasts och började gå skrivkurser. Det verkade finnas hur mycket som helst som handlade om att skriva och hur det är att vara författare. En dag missade jag bussen på väg hem från jobbet. I väntan på nästa fick jag fördriva en stund på Pressbyrån och där jag fick syn på tidningen Skriva. Efter det var jag fast besluten att skriva skönlitterärt. Med flera romanidéer skvalpande i huvudet valde jag den som kändes roligast och mest spännande att skriva. Så underbart roligt det var att få kasta sig ut i en egen påhittad, skriven värld och själv få bestämma allt!

Men det var också där, på skrivkurserna, som allt började gå snett. Jag märkte hur tankarna gled i väg från diskussioner om karaktärer, dialog, miljöbeskrivningar och dramaturgi. Skrivövningarna var roliga och inspirerande men jag var på väg åt ett annat håll. Min frågvisa, observerande och stundtals ifrågasättande ådra gjorde sig gällande och istället började jag fundera över varför kursdeltagarna var där. Vad drev dem dit och varför ville de skriva?

Jag förstod att några var där för att leka med orden. Andra sade sig älska att hitta på historier. Någon hade något särskilt viktigt som bara måste berättas och en annan skrev för att det upplevda inte skulle falla i glömska. Men det var också tydligt att flera av dem som var där bar på svåra erfarenheter som de på något sätt ville arbeta med genom skrivandet. Jag tänkte på de kroniskt sjuka människor jag tidigare mött och visste att det här kunde vara en viktig anledning att söka sig till skrivandet. Men vilka andra skäl driver människor till penna och tangentbord? Forskaren i mig hade vaknat på nytt och jag började observera och studera det som hände runt om mig. Jag började läsa böckerna, tidningarna, bloggarna och tipssidorna på ett helt annat sätt, och med andra frågor i förgrunden. Med en förnyad blick såg jag också på TV-programmen där författare så flitigt medverkar.

I de här tankarna tog ett nytt skrivande form som handlar om att jag vill undersöka, försöka förstå och reda ut. Genom orden vill jag reflektera över det jag ser och dela med mig av mina iakttagelser. Samtidigt vill jag inte göra anspråk på att ha det slutliga svaret på det jag skriver om. En viktig ambition och drivkraft för mig är istället att öppna upp för dig som läsare att tänka vidare på egen hand.

För min egen del betyder det här att mina skönlitterära krumsprång får vänta ännu en tid. Min nyfikenhet på vår samtid och på människor väcker så många intressanta frågor och skapar ännu fler spännande idéer till helt andra böcker att skriva!